Post Punk: Michael Clark & Leigh Bowery
I came through punk, where you used clothes as weapon.
Michael Clark / The enfant terrible of contemporary British dance står det nerklottrat i min svarta skrivbok från tiden i Berlin. Pennan måste ha gått sönder, pappret är uppluckrat av bläck. Det är ingen slump att det var just där jag hörde talas om Michael Clark första gången, klubbscenen i Berlin var definitivt queer. Jag hyrde tillfälligt en lägenhet i ett av höghusen i Hansaviertel. Mixen av finkultur och undergroundkultur i den tyska huvudstaden var beroendeframkallande – jag gick på lunchkonserter varje tisdag på Berliner Philharmoniker, drack kaffe på Konstakademin och dansade sedan hela nätterna i övergivna industrikomplex.
Koreografen Michael Clark kombinerar element från klassisk balett med den pulserande, sexiga och trippade klubbkulturen i 1980-talets London. Han växte upp på den skotska landsbygden, blev skolad på Royal Ballet School i London, gjorde sedan revolt mot den regeltyngda balettvärlden och började dansa för Richard Alston, Merce Cunningham och “punkballerinan” Karole Armitage. 1982 startade han sitt eget kompani.
Concerning being naked on stage, you know, there’s that saying, “Dance is a vertical expression of a horizontal desire.” I remember somebody from the Hebbel Theater in Berlin – it might have been its former artistic director Nele Hertling, but I’m not sure – once said, speaking about dance’s long struggle to free itself from that prejudice, “Dance must have achieved that respectable status in order for someone like Michael Clark to come along who wants to make it about sex again.” I mean, even with Merce Cunningham, dance could never be about sex. I remember at the summer workshop he was giving with John Cage, which I attended as a teenager, John and Merce were very much like, “Anything to do with sexuality is beneath art.” The goal was to rise above sex in order to express something that was art. I thought that was silly. I mean, Merce and John were boyfriends after all! Michael Clark / O32c magazine
Michael Clark försvann från offentligheten under fyra år på 1990-talet, han bodde då hos sin mamma Bessie i Skottland för att bli ren från sitt heroinmissbruk. Konstnären Sarah Lucas hjälpte honom att komma igång med dansen igen: “Oh, why don’t you just go in and make the worst thing you possibly could and see how that turns out?” Deras vänskap resulterade i en gemensam utforskning av människokroppen och sexualiteten: Before and After: The Fall (2001) var en dansföreställning med Lucas jättelika skulptur av en masturberande arm.
2011 intog hans danskompani den spatiösa turbinhallen på Tate Modern.
I oktober 2020 öppnar utställningen Michael Clark: Cosmic Dancer på Barbican i London.
© Dazed Fashion Archive
Michael Clark samarbetade med klädmärket BodyMap, vars plagg var en kinky version av 1970-talets kroppsstrumpa. De var välkända för sina banbrytande modevisningar – ofta koreograferade av Clark: Barbie Takes a Trip Around Nature's Cosmic Curves (1985).
Dress as though your life depends on it or don’t bother.
Leigh Bowery var en flamboyant allkonstnär som använde sin egen kropp som utställningsyta – “modern art on legs”, gender bender och nattklubbslegend. Han var kostymör till Michael Clarks danskompani och artister som Boy George. Han drev klubben Taboo, känd för sina hedonistiska och drogliberala fester. Där träffade han konstnären Lucian Freud, som fascinerades av Bowerys masochistiska sätt att omvandla sig själv, med säkerhetsnålar och piercings genom huden, tejpade kroppsdelar och klaustrofobiska masker. Bowery stod modell för Freud under flera år, naken och sårbar, bortom sina många olika personligheter.
Leigh Bowery dog i AIDS 1994.
Leigh Bowery in 1988, photo by Werner Pawlok
