Aska

Krematorium, Skogskyrkogården © Ioana Marinescu

Min pappa kunde inte skriva utan att röka. Cigarretten var som en förlängning av hans hand. Jag föreställer mig det röda arbetsrummet – hör ljudet från tangentbordet och ser hans ansikte genom dimman. Nu är lägenheten såld och mina föräldrars tillhörigheter har skänkts bort eller står förvarade i mitt förråd. 

I natt drömde jag om honom igen – att vi tvingas se honom bli sjuk på nytt, som ett bisarrt kretslopp bara för att få honom tillbaka. Efter operationen skadades hans stämband och han kunde inte längre tala, han skrev i stället lappar till sjukhuspersonalen när han behövde något eller hade ont. Några år senare blev min mamma uppmanad av en terapeut att öppna den "svarta lådan" där hon sparat alla små lappar, men det klarade hon aldrig av att göra. Pappa och jag kommunicerade via en svart skrivbok, i början är handstilen stadig, men snart blir den tunn och darrig, till sist oläslig. 

Båda mina föräldrar dog under den sena hösten när det är tjäle i marken och gravsättningen måste vänta till våren. “Är mormors själ svart nu?” frågade min son när vi sänkte ned den tunga påsen av sammet i askgraven.

”Sörjandet är inte orörligt, inte underkastat en process”, skriver Roland Barthes i sin elegi om modern. Det är något konstant, utan slutpunkt. Den omedelbara sorgen avtar med tiden, men skulle kunna återvända när helst den vill. Barthes reagerar som jag själv har gjort – han sörjer i tysthet, knappt synligt för andra. I boken uttrycker han sig korthugget, några få knivskarpa ord. Ibland med barnets förtvivlade längtan efter sin älskade mam. ”Jag gråter. Orkar inte ens begå självmord,” skriver han strax efter hennes död 1977.

Linda Skugge skrev någonstans att hon upplevde Joan Didions sorg som kall, efter ha läst “Ett år av magiskt tänkande” och “Blue Nights”. Didions böcker har en rytmisk återhållsamhet, som om hon betraktade sig själv utifrån. Chocken som följer traumat kväver alla överflödiga ord. Ett annat bra exempel är Tom Malmquists bok “I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”.

Writing comes like the wind. It’s naked, it’s made of ink, it’s the thing written, and it passes like nothing else passes in life, nothing more, except life itself.

Marguerite Duras

Mitt eget skrivande försvann, liksom upplöstes, under en väldigt lång tid. Sakta har jag hittat tillbaka. Steg för steg. Under pandemins mest intensiva veckor i mars började jag läsa mer koncentrerat och skriva dagbok.

Jag har sparat min mammas kappa, ett par jeans, en tröja, hennes smycken, glasögonen. Pappas bröllopskostym i lavendelblå siden, ett läderbälte med snäckskal från San Francisco, hans klocka. Vigselringarna. Lådor med negativ, bilder, brev och dikter.

De varsamt utvalda föremålen får mig att tänka på den japanska fotografen Miyako Ishiuchi som i sin sorg efter modern började ta bilder av hennes tillhörigheter. Hon katalogiserade endast intima föremål som varit nära moderns kropp: underkläder, hårborstar och kosmetika.

Jag luktar på min mammas kläder, känner fortfarande hennes parfym. Doften framkallar hennes närhet. Om jag blundar känner jag det så starkt.