Våtmarker

Syndafallet © Wikipedia

Under sommaren har jag läst boken ”Vad är en flod?” med min son. Den har öppnat upp för samtal om myter, ritualer och fantasimonster från hela världen.

Jag har ambivalenta känslor inför vatten. Tiden står stilla under ytan. Allt blir tyst. Nedanför kroppen finns en mörk avgrund och bortom horisonten ingenting. Bara en oändlighet, och den är skrämmande.

Vattnets heliga innebörd genom historien är fascinerande. Ett universalmedel mot synd, sjukdomar och sorg, en bottenlös källa till kunskap och ett högre medvetande.

I Monika Vaicenavicienes poetiska bok liknas floden vid en tråd i ett broderi, den skapar mönster och binder samman platser, tider och människor. Hon berättar om floderna i det underjordiska dödsriket Hades – drack man ur Mnemosynes vatten behöll man minnet av sitt forna liv, men drack man ur Lethe glömde man allt som tidigare varit, vilket var förutsättningen för att få återfödas.

De gamla grekerna tänkte sig en världsström  – Okeanos – som ”cirkelformigt sluten inom sig själv flöt runt hela jorden utan att blanda sina böljor med havets”.

Jag ser framför mig havsplaneten i Tarkovskijs film ”Solaris” från 1972.  Planeten består av en mystisk ocean som läser av människors djupaste minnen och rekonstruerar gestalter ur deras undermedvetna. Den vemodiga slutscenen är hjärtslitande – astronauten Kris Kelvin återser sin hembygd på jorden i ett emotionellt laddat möte med fadern – det är först när det regnar inomhus som man begriper att platsen inte är verklig, utan endast en replika i Solaris gigantiska hav.

There is always water in my films. Water is a mysterious element – because of its structure. And it is very cinegenic; it transmits movement, depth, changes. Nothing is more beautiful than water.

Andrej Tarkovskij

I terapi får vattnet ofta symbolisera en inre stillhet, men för mig har den lugna ytan snabbt förvandlats till en flodvåg.

Tydligen är mitt eget stjärntecken – Fiskarna – den rinnande flodens symbol.

Louise Bourgeois brukade se på när hennes mor Josephiné tvättade vävdukar i floden Bièvre. Under hela sitt liv gjorde hon anteckningar i sina dagböcker om floder som hon bodde nära. I boken ”Ode à la Bièvre” hyllar hon floden som var så viktig för hennes familjs restaureringsverkstad eftersom den var rik på tannin, en ingrediens som förbättrar färgningen av tyg.

Några dagar efter sin mors död 1932 kastade sig Louise Bourgeois i floden, men självmordsförsöket avbröts av att hennes far drog upp henne ur vattnet. Hans otrohetsaffär hade splittrat familjen, ett barndomstrauma som Louise Bourgeois arbetade med under hela sitt liv. Hon drömde om att strypa faderns älskarinna, att vrida hennes hals på samma sätt som hon brukade tvinna vävdukarna från vatten. En rörelse som hon senare kom att använda i sina skulpturer. 

På MoMA i New York hänger bronsskulpturen Spiral Woman från 1984, där en kvinnas underkropp sticker ut från en spiralformad spole. Bräcklig roterar hon runt sin egen axel, oförmögen att bryta sig loss. Spiralen är en universell symbol för pånyttfödelse. Louise Bourgeois attraherades av den motsägelsefulla spänningen mellan kraft och sårbarhet, kreativitet och rädslan att förlora kontrollen. Livets oändliga cykler som präglas av intensiva känslor i ständig växelverkan.

© The Easton Foundation / BUS 2015 Photo: Christopher Burke

I verket The Couple från 2003 omfamnar två tvinnade figurer i blankt aluminium varandra i en evig, svävande dans.

Den judaistiska tidsuppfattningen ser inte tiden som linjär, utan fragmenterad, likt en spiral snurrar den runt och minnet skapar ringar som på ett träd där sorg och erfarenheter lagras för att sedan överföras till kommande generation. Är det i denna loop av kollektivt trauma som Spiral Woman befinner sig i? Eller är hon skyddad och uppburen av gravitationen, i ständig transformation? När tiden inte längre är linjär, finns då en början och ett slut? För Louise Bourgeois samexisterade dåtid, nutid och framtid i en mångskiktad väv. 

2017 reste jag med en vän till den grekiska ön Anafì i Kykladerna. Den ligger i närheten av Santorini – vars historia har sammankopplats med berättelserna om det försvunna Atlantis. Anafì fick sitt namn eftersom Apollo, med sin båge, använde den som ljuskälla för argonauterna under en mörk natt. (Aνάφη kommer från ανέφηνεν som betyder appeared). Aldrig har månen lyst så starkt, som från ett tak på denna avlägsna ö. Här arrangeras konstbiennalen Phenomenon under två sommarveckor vartannat år. I slutet av vår vistelse höll konstnären Mario García Torres en performance lecture om floder. Genom exempel från populärkulturen blev floden en metafor för tidens gång och minnets förflyttning. Strax efter att jag lämnat ön anlände båtar med flyktingar och hamnen förvandlades till ett läger. Konstnärerna från Phenomenon fick en ny uppgift – att hjälpa dem som färdats över Medelhavet. Anafì, åter ett skydd för de skeppsbrutna.

Stillbild från Naturhistoriska riksmuseet, Stockholm © Signe Johannessen och Gustav Almestål

Signe Johannessen har under många år undersökt våtmarker i sitt konstnärskap och det kollektiva arbetet med Art Lab Gnesta. Projektet ”Besten & cyklonens öga” utgår från hennes intresse för jättekroppar från havet – hon har samarbetat med forskare inom marinbiologi, osteologi och paleontologi, lärt sig fridyka och simma med valkotor. Urtida myter om havets monster speglas mot våra samtida, konstruerade, fiendebilder och människans våld på naturen. När det finns en utmaning i samhället dyker ”monstren” upp. Vi skapar yttre fiender som förhåller sig väldigt lite till sanningen. I dag handlar fiendebilden om människor i livsavgörande nöd, som andra människor som är trygga från akuta faror är rädda för. Signe Johannessens undersökningar handlar också om kvinnokroppen; om det okontrollerbara, om kärleken till träsket, att sjunka ner i det våta. Här finns den hydrofeministiska tanken om att vi alla består till 80% av vatten, ett könsneutralt element som förenar människan med andra arter och vår planet.

Häromdagen berättade min son att han minns hur det var att leva i min mage, omgiven av fostervatten. Han återkallade en glittrig blå färg och ett svagt, brummande ljud. Han berättade om en dröm där han återfördes in genom det hål som han föddes ur. Han beskrev hur han inte kunde andas där inne och skräcken som följde honom efter han vaknat. Med sina händer ville han nu försäkra sig om att snittet sytts ihop ordentligt, att det inte längre fanns ett hål där, och jag kunde se lättnaden hos honom när han med sitt finger drog längs det bleknade ärret. 

Mer om vatten: Transformative Environmental Humanities
Water Makes Us Wet
Patrik Svenssons sommarprat P1