Den amerikanske vännen
New York © Lars Svanberg
I've been searching for Lars Svanberg, the Swedish photographer, for a very long time.
Pappas bilder i lådan från 1950- till 1970-tal är dokumentära. De rör sig mellan Stockholm och USA. Motiven från gatorna i New York är tagna med stor känslighet. De anonyma personerna tycks oberörda av att ha blivit fotograferade på så nära håll. Omkring honom fanns personligheter som Susan Sontag, Andy Warhol och Richard Avedon – men sällan på bild, vilket jag tror beror på att han inte intresserade sig särskilt för kändisskapet. Hans arbetaruppväxt i Kalix var djupt rotad i honom. Han var samtidigt influerad av Bauhausrörelsens idé om att alla människor är konstnärer. Tankarna om fotografens närvaro och blick, om det personliga som angelägenhet och vardagens dimensioner började uppmärksammas under 70-talet.
New York © Lars Svanberg
På kontaktkartorna kan jag följa pappas tid med sin första fru Nancie i New York, Chicago och San Francisco. Bröllopet i Berkeley och tvillingarna Clea och Gabrielles utveckling från tidig ålder. Åren i Bagarmossen, när han var ensamstående pappa till min halvbror John.
Det kom ett e-mail från David Lubin, en man i 70-årsåldern som bor i Oakland. Han skriver att han sökt min far under många år, att de träffades på Institute of Design i Chicago 1962 och reste till Brownsville tillsammans för att göra en dokumentär om den amerikanska bluesen. Pappa hade aldrig använt en filmkamera, men var så exalterad över att få se Tennessee att han erbjöd sig att följa med. Filmen blev aldrig klar och försvann många år senare när Davids flickvän gjorde sig av med hans tillhörigheter. Om detta har jag skrivit en artikel i Fotografisk Tidskrift.
David körde mig genom nästan hela Kalifornien – från Los Angeles till San Francisco.
Vi brukade promenera längs Drakes Bay. Vid en buktande klippavsats kunde vi se ut över Stilla havet. Till vänster når viken ut i havet genom labyrinter av stenblock som skär genom den djupa flodbädden. När tidvattnet har dragit sig undan förvandlas viken till brun, lerig sand.
Den stora åldersskillnaden, hans omsorg och den uppfordrande förväntan hans tillgivenhet uttryckte var befriande. Hans brist på smicker, avsaknad av ironi, kompenserades av en uppriktighet som mitt tillstånd krävde. Klaga inte så mycket, skriv. Skriv som det är.
Det är nu över tio år sedan Davids första e-mail. Sedan dess har jag besökt honom i Kalifornien två gånger och vi har haft kontinuerlig kontakt. Sedan några månader tillbaka har det varit tyst, han har inte besvarat mina brev. Michael, hans son, kontaktade mig och lät mig förstå att David är i så dåligt skick att det nog aldrig blir några fler brev eller Skypesamtal. Det känns som att förlora ännu en familjemedlem.
