Mat, pms & surrealism
Les Diners de Gala, Taschen
En lättnad att det börjar bli kallare, mörkare. Under den blå timmen tänker jag som bäst. Sätter i lurarna som tystar ner alla överflödiga ljud, klickar igång Light Asylum, en klunk rödvin och sedan är jag bortkopplad från världen för en stund, fingrarna rör sig lätt över tangentbordet. Jag prioriterar ofta detta över att laga en ordentlig middag till mig själv. Efter nio år som singelförälder har jag hittat en rytm i vardagen som tycks fungera. Han mår bra, jag mår okej. Good enough.
Jag självmedicinerar med tv-serier som handlar om att laga eller äta mat. Fantiserar om att ha tid och lust att laga mat på riktigt. Under min PMS-vecka frossar jag i de här programmen. Mina favoriter är Chef’s Table och Foodie Love – den ena en dokumentärserie om världskända kockar och den andra ett romantiskt dejtingdrama.
I Chef’s Table vecklas kockarnas liv ut enligt en bestämd dramaturgi, inte sällan ur ett underdog-perspektiv (som jag går igång på). Den extrema målmedvetenheten skildras i slow-motion och jag älskar delen där de efter många år av slit och skit beslutar sig för att göra det de verkligen vill, och först då kommer framgången! Jag vill vara Nancy Silverton som bakade sitt bröd om och om igen under flera månader tills det blev perfekt. Jag vill bo i ett koreanskt kloster och göra min egen kimchi, som Jeong Kwan. Jag vill äta precis allt – pannacotta av cornflakes, ramen-nudlar och kanske mest av allt granita i Italien.
Jag tycker även om att se andra äta och prata om mat. Isabel Coixets hipsterserie som utspelar sig i Barcelona, Rom och Tokyo handlar indirekt om kärlek, det är maten som har den egentliga huvudrollen. Karaktärerna bär båda på neuroser och under deras första dejter pratar de egentligen inte om något annat än vad de vill äta. Det bästa avsnittet utspelar sig på en bar, där egensinniga människor möts och drinkarna är spetsade med bacon.
Matupplevelser är något jag vill dela med någon. Inte njuta av på egen hand. Att tillaga en maträtt är på många sätt en act of love. När pandemin är över bjuder jag in till ett Surrealist Dinner Party. “What man cannot do, bread can,” som Dalí brukade säga.
