Heartbreak Hotel
Davids studio ligger i ett ljusrosa lägenhetskomplex uppe på en kulle strax utanför Oaklands stadskärna. Han betalar ingen hyra, mot att han tar hand om enklare reparationer och annat som behöver fixas hos grannarna. Han kallar huset för Heartbreak Hotel eftersom de flesta av hyresgästerna är kvinnor i min ålder som nyligen brutit upp från sina förhållanden. Jag vet att David är orolig. Hans bästa vän som äger byggnaden har försvunnit i havsviken med sin båt. Ingen kropp har hittats, men man befarar att han drunknat.
Det är så hett. Kusten brinner. I morse försökte jag simma i viken, men tidvattnet var för lågt och mina fötter sjönk ner i leran.
Åker in till The City. Min svettiga hud klistrar fast mot galonsätet. På tåget sitter människor med masker över munnen. Vindarna bär fortfarande med sig rök från det eldhärjade Sonoma. På nyheterna berättade de att tusentals fångar har släppts ut tillfälligt för att hjälpa till att släcka bränderna. Mannen bredvid mig bär en Darth Vader-liknande mask som täcker hela ansiktet. Mitt emot oss sitter en man som bara har ett öga. Eller, han har två ögon, men ett av dem saknar iris. Kan det då kallas ett öga, när det är helt vitt och tomt? Hans kompis ligger inrullad i sin manchesterjacka på golvet och sover. En affisch ovanför: Suicide is not the route. Call 1-800-273-TALK.
Ser sjukhusavdelningen framför mig, IVA – den kliniskt vita. Minnesbilderna flyter ihop. Tänker på Securitasvakten som jag brukade dela skift med i receptionen på institutionen. Han som utbildade sig till präst och var överdrivet intresserad av blod och våld. Han brukade visa mig sina nya inköp med barnslig entusiasm – det kunde vara ett par specialsydda handskar som står emot knivhugg, en vapensäker väst eller en batong som också kunde användas som ficklampa. Jag satt i luckan och stirrade blint framför mig, drömde märkligt på nätterna om min pappas begravning; prästen var buktalare med en skrämmande docka och predikstolen full av kokosnötter. Verkligheten var nästan lika makaber som i mina drömmar – begravningsbyrån låg på en skum bakgård, omgiven av fabriker och en gubbe stod och tillverkade gravstenar utanför något som liknade en grafittimålad cirkusvagn. Radion spelade ”Det gör ont” av Lena Philipsson och jag kunde inte sluta skratta, det var outhärdligt. Jag berättade om allt det här för Securitasvakten och han tog det på högsta allvar, han sa att sorg är som en känslomässig förblödning. Håll inte emot, sa han och la handen med handsken mot sitt hjärta.
