Vinterdagbok

Leda och svanen (Michelangelo)

Det finns ett gripande stycke i Paul Austers självbiografiska Winter Journal som jag återkommer till. Han är deprimerad, har skrivkramp och sörjer sin döda pappa. Under genrepet av en dansföreställning i New York 1978 får han ett uppvaknande av att betrakta kropparna på scenen. Han inser att ord är rörelse – att skrivandet kräver att man förlorar sig i en inre musik – och började därefter ge efter för språklig slumpmässighet. Upplevelsen förändrade honom i grunden och han började skriva igen. Boken handlar om att åldras – om växlingarna mellan njutning och smärta genom livet. Kroppen som uppvisar det förflutnas sår.

Plötsligt öppnas ett fönster, en fördämning som brister.

Mitt eget ärr, en blekrosa strimma längs troskanten. På A löper ärret som ett ankare över hans hud. En snedvriden smiley. Jag vågade först inte röra vid det. Föreställer mig fortfarande hans innanmäte – ett komplicerat system av organ, nervtrådar, bindväv, artärer. Färgmättat och fullkomligt obegripligt. Koordinatorn på hans sjukhusavdelning hade visat mig ett fotografi inför operationen, ett worst case scenario om man så vill. En öppen buk där tarmarna tycktes slingra runt likt armarna på en bläckfisk. Sedan ett infekterat sår som liknade ett vulkanlandskap. ”Det här är vad du kan förvänta dig”, sa hon till mig där jag satt med min stora mage, barnet skulle komma om några veckor. Jag vet inte varför hon visade mig det där skräckexemplet. Kanske för att jag skulle bli positivt överraskad över att de sytt ihop honom så fint.

Jag köpte Suzanne Brøggers En författares dagbok i julklapp till mig själv. Hon inleder starkt med ett citat från Spinoza: Tiden tar allt ifrån oss (särskilt från oss kvinnor).

Under nästa år kommer jag arbeta med konstnären Sara Ekholm Eriksson. Vi träffades häromveckan för att besöka stenbrotten ute vid Nynäs. Femton minusgrader och gnistrande snökristaller. Berghällen som bär spår av sprängningar, vars stenbumlingar fraktades över vattnet för att bilda en mur runt slottet. Livslängden på dessa stenar är evig. En svindlande tanke. Något vår curator Joanna Nordin utforskade på museet i utställningen Djup tid.

Om tiden jorden funnits hade komprimerats till ett år, skulle homo sapiens dyka upp de sista skälvande minuterna den 31 december. 

I serien White Lotus säger Jack till Portia: Varför klagar du? Se bakåt genom historien: århundraden av barbari, sjukdom och död. Vi lever i den bästa av tider.