Pale Blue Dot
“Melancholia” av Lars von Trier
Vid mitt skrivbord står en illustration av ett kargt månlandskap under svart rymd. I fjärran lyser klotet som vi kallar jorden. Bilden är inramad av en bleknad passepartout och är köpt på antikmarknaden i Berlin. Titeln lyder: View of Earth from Moon 1888.
När jag betraktar bilden får jag en hisnande svindel, som den i gränslandet mellan vakenhet och sömn. Tanken på jordklotet som en prick i världsalltet öppnar upp för meningslöshetens avgrundsdjup. Varför skriver jag det här? För att det just nu talas mycket om klimatkris, ekonomi och pandemi – men sällan om den här typen av existensiell ångest som människan är utlämnad till. Vår innersta kärna.
1990 fotograferade Nasa Voyager 1 planeterna i solsystemet. Bland dessa familjeporträtt finns en bild av jorden sedd från 6 miljarder kilometer – en blek blå prick, undanskymd av skingrat solsken.
”Our planet is a lonely speck in the great enveloping cosmic dark. In our obscurity, in all this vastness, there is no hint that help will come from elsewhere to save us from ourselves.” Carl Sagan
Under en och samma torsdagkväll fick jag två meddelanden på min mobiltelefon. David, min amerikanske vän, lever inte längre. Och en vän, som jag känt i tjugo år, har avslutat sitt liv. En kollapsad stjärna, en supernova. Han hade en alldeles särskild magnetisk gravitationskraft – människor drogs in i hans omloppsbana och kastades ut på andra sidan, omtumlade. Han pendlade mellan ljus och mörker i ett rasande tempo. Jag föreställer mig det svarta hål som han måste ha befunnit sig i och kan inte acceptera faktumet att vi aldrig mer ska talas vid.
Idag röstade jag i kyrkovalet. Tände ljus i Markuskyrkans vackra katakombliknande rum. Den brutalistiska byggnaden vilar på gammal sjöbotten, omgiven av en björkdunge. Tydligen ska arkitekten Sigurd Lewerentz ha sagt under arbetets gång: Rakt och rakt, varför ska allting vara rakt? Det skall vara vackert, även om det är krokigt. Jag har vuxit upp i ett ateistiskt hem – mina föräldrar vigdes i Stadshuset, men fick kyrkliga begravningar. Nu röstade jag på den queera präst som begravde dem på Skogskyrkogården.
När vi väl har börjat falla finns ingen botten. Men det går att hindra fallet; fånga in, omsluta, vägleda. David var en sådan person för mig, när jag på skakiga ben anlände till flygplatsen i Los Angeles 2010. Hans handskrivna små lappar ligger överallt i min lägenhet. Följande citat från Joan Didion bär jag med mig:
The willingness to accept responsibility for ones own life is the source from which self-respect springs. I write entirely to find out what I’m thinking, what I’m looking at, what I see, and what it means, what I want, and what I fear.
Jag skålar för David och J i mitt favoritvin från Barolodistriktet i Italien. En blå druva med mjölkaktig slöja vars namn, nebbiolo, kommer från ordet nebbia som betyder dimma. Det smakar körsbär, tjära och förmultnade löv. Tänker på Duras som bestämt hävdade: Alkohol tröstar inte. Allt det ersätter är Gud.
Suicide Zero
