Väggar av glas
David Wojnarowicz (1981) av Peter Hujar
För andra gången läser jag Olivia Laings essäbok Den ensamma staden från 2016. Tematiken kring isolering och ensamhet är nästan skrämmande aktuell.
Genom glasskärmen på min iPhone registrerar jag mina vänners liv, små rektangulära utsnitt av deras vardag. Ett konstant flöde, en evig ström. Det blir allt svårare att avgränsa den fysiska världen med den virtuella. De tvådimensionella rummen erbjuder en annan sorts (kravlös) intimitet som känns alltmer begränsande och kall.
Ensamhet har, för mig, varit förenad med en stark känsla av frihet. Jag växte upp utan syskon och befann mig ständigt i ett eget, inre rum. Det har varit svårt att motivera det här behovet i både vänskaps- och kärleksrelationer. Uttrycket ”egentid” känns besvärande modernt, den ensamhet jag strävar efter inbegriper varken träning eller shopping – utan ett utrymme av total isolering. Stirra in i en vägg, möjligen skriva.
I sin bok beskriver Olivia Laing den ofrivilliga isoleringen och utsattheten. Att känna sig ensam i en storstad, omgiven av miljoner människor. Utifrån ett antal livsöden målar hon upp ett New York i slutet av 1970-talet där konstnärer kämpar för överlevnad och skapar sina egna regler. Jag ser framför mig hur David Wojnarowicz slår sönder telefonkiosker längs Manhattans gator i ett nattligt raseri, hemlös och hungrig. Avsnitten om aidskrisen under 1980- och 1990-talet är skildrade med sådan ömhet och förtvivlan. Sex, som varit en källa till närhet, blev istället förenat med livsfara. De som drabbades dömdes ut och marginaliserades. Viruset fyllde världen med bävan. Laing nämner Susan Sontags bok Sjukdom som metafor där hon gör en koppling mellan aids och den datoriserade värld som växte fram under samma period. Information, människor, sjukdomar, allt sprider sig. Inget är isolerat, varje element övergår alltid i något annat.
David Wojnarowicz levde länge med fotografen Peter Hujar som dog i aids 1987. Först som älskare, sedan som bästa vän. I den otroliga utställningen på KW Institute for Contemporary Art i Berlin såg jag bilderna av Peters döda kropp.
David beskrev känslan av att förlora sina närstående som ”att vara fylld av raseri som ett blodfyllt ägg”. Han ville hämnas på dem som ansåg att hans och hans vänners liv kunde offras. Kärlek var inte tillräckligt för att skapa ett sammanhang, inte tillräckligt för att ”smälta samman din kropp med ett samhälle, en stam, en älskare, en trygghet. Du måste klara dig själv, det är alldeles uppenbart.”
”Om jag kunde koppla ihop våra blodkärl för att förankra dig i världen, vid den här tiden, skulle jag göra det. Om jag kunde öppna din kropp och slinka in, innanför din hud och se ut genom dina ögon och för alltid ha mina läppar förenade med dina, skulle jag göra det.”
Istället för att isolera sig i ensamhet hittade många en kraft i att gå samman med andra, skapa allianser och kämpa för förändring. Tillsammans bjöd de sjukdomen motstånd genom performativa aktioner som smälte samman konst och aktivism.
Hans nära vän, konstnären Zoe Leonard, skapade ett verk om sorg som hon gav titeln Strange Fruit (for David). Det består av 302 apelsiner, bananer, grapefrukter, citroner och avocados vars trasiga skal har torkats och omsorgsfullt sytts ihop igen. De ställs ut tills de ruttnar och krymper ihop, för att sedan försvinna helt och hållet.
1996 fick David Wojnarowicz sin aska spridd utanför Vita huset i Washington, som en påminnelse om att denna säregna och kreativa grupp av människor i samhällets utkant har existerat.
Läs mer:
Susan Schulman The Gentrification of the Mind
David Wojnarowicz Close to The Knives
