Hon, en katedral

Skiss av Hon – en katedral, 1966 © Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely, Per Olof Ultvedt
© Moderna Museet

Jag har sett dokumentären om dansaren Merce Cunningham och tänker på tystnad. Eller snarare – möjligheten att uttrycka sig med annat än ord. Att låta kroppen tala och munnen vara stum.

I have nothing to say
And I am saying it
That is poetry
As I need it.

– Merce Cunningham

Jag har alltid fascinerats av människor som äger sina kroppar på det där självklara sättet. Jag minns när jag intervjuade body buildern Anders Cahling och han beskrev sig själv som en kroppens arkitekt.

För mig är det rörelsen som fascinerar, förmågan att hänge sig och ta plats i ett rum. Därför älskar jag att se dans på scen. Precis innan vårens lock-down satt jag på Operan och såg Kungliga Baletten bjuda upp personer ur publiken till en innerlig dans som fick ögonen att tåras.

Jag har ignorerat min egen kropp under flera år. Hållit andra människor på avstånd, i rädslan att tappa fotfästet och smälta ner till små molekyler. Men plötsligt förändras livet i en handvändning. Ett samtida tabu – att träffa någon under pågående pandemi och låta hen komma närmare än två meter. En person som ser bortom livspusslet och tar sig an mina komplexa lager med nyfikenhet. Som, likt mig själv, uppfattar livets alla små nyanser – från mörkaste svart till ljusaste vitt – och som också förvånas över kroppens förmåga att flamma upp efter så lång tid av stiltje.

Enligt de gamla grekerna är rött färgen som binder samman mörker med ljus.